Anita känner sig trygg med hemvårdens hjälp

Vinterlandskapet breder ut sig över de öppna fälten. Strax intill det rödaktiga boningshuset går betande hästar och får. Här på landet utanför Kattarp bor Anita Lentinen. I slutet av sommaren drabbades hon av en höftfraktur och får därmed hjälp av hemvården.
– Det är tryggt att de kommer och hjälper mig, de är så trevliga allihop, säger Anita och berömmer hemvårdspersonalens arbete.

Anita bodde tidigare i Klippan. Men efter att hennes man gick bort för åtta år sedan sålde hon huset och flyttade till Kattarp. Nu har hon bott i sin lägenhet i två år och trivs bra.

– Lägenheten kändes rätt direkt och jag skrev kontakt samma dag som jag tittade på den. Min son bor i Fleninge och han ville att jag skulle komma närmare för barnbarnens skull. Det tar bara sex minuter att ta mig dit härifrån, säger hon.

Anita kommer ursprungligen från Västerås och beskriver sin uppväxt med mamma, pappa och två systrar som lugn och trygg. De bodde i ett modernt hyreshus intill en skogsbacke. Idag ligger huset centralt men på den tiden låg det i ett nybyggt område utan för staden.

Ett varierande yrkesliv

Anita tog examen från realskolan 1961. Strax därpå började hon jobba på det elektrotekniska företaget Asea, som sedermera ändrade namn till ABB.

– Nästan alla yngre i Västerås arbetade där. De plockade folk direkt från skolan. Jag började som kontorselev och arbetare sedan på ritkontoret. På den tiden ritade man för hand först och skissade med blyerts för att sedan fylla i med tuschpenna. Vi gjorde tekniska ritningar över elutrustning till gruvindustrin. Det var en stor arbetsplats med omkring 10 000 anställda bara i Västerås, berättar Anita.

Som 20-åring lämnade hon sin hemstad och flyttade till Klippan tillsammans med sin man, eller fästman som det var på den tiden.

– Han fick jobb här nere och bostadsköerna var mycket kortare. Vi gifte oss och fick så småningom två barn. Efter en tid som hemmafru började jag att arbeta inom barnomsorgen.  Jag läste till barnskötare och arbetade på olika förskolor. Efter en tid kände jag att jag ville prova på något annat och satte mig i skolbänken igen. Jag gick en läkarsekreterarutbildning och arbetade på olika vårdcentraler de sista fyra åren innan jag gick i pension, berättar hon.

Trillade och skadade höften

Det var i augusti förra året som Anita trillade efter att hon varit och handlat. Hon stod på parkeringen utanför affären och hade just lastat in varorna i bilen.

– Jag liksom välte omkull sidledes. Efter ett par dagar på sjukhuset fick jag återvända hem igen. Visst hade jag velat stanna lite till på sjukhuset, men hemtagningsteamet hjälpte mig hemma och det fungerade jättebra! De hjälpte mig bland annat med att sätta höga ben på min soffa och på min säng. Nu får jag hjälp av hemvården fyra gånger om dagen. Det är ett trappsteg upp till badrummet så jag vill gärna ha någon med mig där. I början var besöken tätare, men vi har trappat av efterhand som jag klarar mig mer själv. Jag får också hjälp av min dotter som handlar och städar till mig, berättar Anita.

Berömmer hemvården

Nu har benet läkt efter höftfrakturen och hon ska börja träna upp sin rörlighet igen.

– Det blir en del aktiviteter inomhus nu när jag inte är lika rörlig. Jag tycker mycket om att lösa korsord för att hålla hjärnan i trim. Och jag har alltid varit intresserad av politik och samhällsfrågor, dock har jag aldrig varit politiskt aktiv själv.

Anita sparar inte på orden när hon berättar om hur hon upplever hjälpen från hemvårdspersonalen.

– Jag har bara positivt att säga! De är så duktiga allihop! Jag berömmer dem varje gång det kommer någon ny. Det bästa med hemvården är att jag känner mig trygg hemma. Personalen säger till mig att det är viktigt att man är positiv – jag försöker att vara det, det känns bäst så. Det negativa kan man spara tills det verkligen behövs, avslutar hon bestämt.