Ett liv präglat av krig, resor och träffpunktens sociala samvaro

Högst upp i en flerfamiljsbostad på Tågaborg bor 90-åriga Ingalill Strindlund. Med artros i knät och en hiss som inte går hela vägen upp i byggnaden hade hennes tillvaro kunnat bli begränsad till bostaden, men Ingalill är inte den som låter sig besegras i första taget. Något som även blir tydligt när hon berättar om sitt händelserika liv.

Efter att ha växt upp i Värmland flyttade Ingalill Strindlund som tonåring till en moster i Malmö för att kunna gå på gymnasiet i Lund. 1963 blev det till att packa flyttlådorna på nytt, den här gången valde Ingalill och hennes fem barn att bosätta sig i Helsingborg. Familjen ville få en nystart och tyckte att Helsingborg var en vacker stad med bra skolor och lätt att åka över till Danmark för utflykter.

– Vi flyttade in i en villa på Tågaborg och jag som tidigare hade varit hemmafru gick på vårdskolan i två år för att bli undersköterska, berättar Ingalill.

Till en början jobbade hon på lasarettet, men största delen av sitt arbetsliv tillbringade Ingalill på Dunkerska sjukhem som på den tiden hade långvård.

– Det trivdes jag jättebra med! säger Ingalill.

Ransonering och krigsfångar

Under sina 90 år har Ingalill samlat på sig många goda men även hemska minnen. Att få gå i skolan, gifta sig och se sina barn växa upp tillhör de upplevelser som ligger varmast om hjärtat, men Ingalill minns även krigsåren med ransonering av inte bara mat utan även andra varor.

– Förr skulle alla kvinnor ha en lång, vit klänning när de konfirmerades, men när jag skulle konfirmeras 1942 fick vi lov att ha korta klänningar för att kunna spara på kupongerna som användes vid köp av tyg, säger Ingalill och visar hur hennes klänning var knälång istället för ner till anklarna.

Även om Sverige aldrig var med och stred under andra världskriget märkte den då 12-åriga Ingalill tydligt av krigets start och de kommande krigsåren. Svenska militärer syntes överallt och det blev en ökad mängd transporter på järnvägen.

– Jag bodde i en liten köping och militären blev väldigt påtaglig där.

Under slutet av kriget gick Ingalill i gymnasiet i Lund och fick då se när de vita bussarna anlände med personer som räddats från nazisternas koncentrationsläger.

– Det var hemskt att se. De var människospillror, berättar Ingalill och ryser.

Aktivt liv

Även om Danmark var en faktor som lockade Ingalill till Helsingborg så har hon inte nöjt sig med att bara besöka grannlandet. Under årens gång har hon rest en hel del och gärna med bil genom Europa.

– Man ser så mycket mer då. Man kan köra av vägen och titta in i olika byar.

Numera känner Ingalill att åldern har tagit ut sin rätt. Även om hon fortfarande gärna hade velat åka till Rom, en stad hon aldrig hann besöka, så är hon nöjd med ett lugnare liv som pensionär.

Huset har bytts ut till en lägenhet på Tågaborg och numera är det inte bara sina barn hon håller kära utan även barnbarn och barnbarnsbarn.

Två av döttrarna som bor i närheten brukar hjälpa Ingalill när tunga varor ska bäras upp till lägenheten. Någon hemvård eller hemservice är hon inte i behov av utöver att hon har ett trygghetslarm som gör att hon kan känna sig säker på att hjälp alltid finns i närheten om något plötsligt skulle hända.

– Det känns tryggt och bra att ha. Jag har använt larmet en gång när jag trillade i köket. Det gick fort för dem att komma hit och jag behövde inte åka in till lasarettet. För oss äldre kan det annars vara förödande om vi trillar och bryter någonting.

Träffpunkten gav en ny social samvaro

Ingalill trivs i sin ombonade lägenhet. I sin bekväma veloursoffa kan hon sitta och läsa och lösa korsord, men efter 14 år som pensionär började Ingalill känna ett behov av lite mer social samvaro.

– Jag hade gått förbi träffpunkt Tågaborg flera gånger utan att veta vad det var, men så 2006 gick jag in på träffpunkten och efter det var jag fast, säger Ingalill och ler.

Efter ett år började Ingalill hjälpa till som frivillig på träffpunkten och hälsar bland annat de andra besökarna välkomna.

– Ingen ska känna sig osedd eller vilsen när den kommer in till oss på träffpunkt Tågaborg. Här finns något för alla. Tyvärr tror en del att träffpunkter bara är för riktigt gamla personer, men vi har ingen åldersgräns och ser gärna att även fler yngre kommer hit, säger Ingalill.

Själv brukar hon delta i Mervetarna som ses på onsdagar på träffpunkten och diskuterar olika ämnen.

– Just nu pratar vi om framstående kvinnor i Helsingborg. Det är många som inte har kommit fram i ljuset.

Populär massagestol

Andra aktiviteter på träffpunkten är bakning, kortspel, kurs i vardagsdanska och man kan till och med låna en symaskin.

– Det är fantastiskt med Helsingborgs träffpunkter. Vi har bibliotek där man kan sitta och läsa böcker och HD, vi har även en dator med internet och en massagestol, säger Ingalill och erkänner att hon själv bara har provat massagestolen en gång.

– Den nöp mig i ryggen! Fast den är rätt populär bland de andra och den hade nog kunnat hjälpa mig och knåda mitt ömma knä.

För Ingalill har träffpunkt Tågaborg betytt mycket.

– Rent socialt betyder träffpunkten mycket när man är ensam. Man behöver sällskap och det finns det där oavsett när man kommer dit.