Högtidliga minnen i vardagen med Ellen, Britta och Klara

En vanlig vardag träffar vi Ellen Andreasson, Britta Andersson och Klara Sigfridsson på vårdboendet Elinebo. De minns sitt yrkesliv, berättar om hur en vanlig dag kan se ut och hur det kändes att inviga Minnenas och kunskapens trädgård på Husensjö park tillsammans med H.M. Drottning Silvia. 

På Elinebo dricker Klara Sigfridsson upp sitt förmiddagskaffe i köket. Vi samlas senare i Britta Anderssons rum där vännerna Britta, Ellen och Klara turas om att berätta om sina bästa stunder på dagen.

− Jag tycker om att spela bingo, Fia med knuff och att vara ute, säger Klara.

Britta gillar böcker, helst deckare med karaktären Johan Kristian Homan av författaren Jan Mårtenson.

− Jag har talböcker, Homan-deckarna gillar jag och så har jag radion. Jag gillar att lyssna på P1. Jag brukar inte hänga upp mig på vissa program utan lyssnar på det som sänds. Talböckerna varar länge. Och så brukar jag försöka komma ut lite varje dag, säger Britta.

Vi tittar ut genom fönstret. Solen skiner och grenarna på träden blåser i vinden.

− Egentligen så gillar jag mest och bäst att vara ute. Vi får rätta oss efter om det finns någon som kan hänga med för vi får inte gå ut själv. Jag har min rullator för annars faller jag, säger Ellen.

Efter ett fall har Ellen lite problem med sina axlar men träffar en sjukgymnast regelbundet som hon gör övningar tillsammans med.

− Sjukgymnasten är duktig och jag behöver hans hjälp. Anders heter han. Jag tycker det är så härligt när han kommer och visar hur jag ska göra med armarna och så visar han rörelserna med ljud såhär, säger hon och höjer metodiskt den ena armen efter den andra.

Idag har Ellen träffat en läkare som gjort en undersökning och tagit ett prov. Vännerna träffas ibland i sällskapsrummet och gör fysiska aktiviteter där de är samlade i en ring tillsammans med andra från boendet som vill vara med.

− Jag tycker det är roligt att bolla med ballonger i sällskapsrummet, säger Klara.

Ellen och Britta håller med om att de gemensamma aktiviteterna är lustfyllda. De delar också upplevelsen om att det är skönt att vara utomhus så ofta som möjligt och göra utflykter.

− Jag brukar gå två rundor i trädgården varje dag. Nu ser jag inte så bra längre, så jag kan inte se blommorna, men jag ser färgerna och det känns bra, säger Britta.

Britta berättar om att hon varit lärare i matematik, kemi och fysik för högstadiet. På skolan där hon arbetade fick hon ofta höra att hon undervisade den besvärligaste klassen, men Britta själv tyckte att de var trevliga. Klara berättar att hon arbetat som barnskötare hos en familj och Ellen berättar om sitt arbete tillsammans med barnmorskorna på ett sjukhus.

Att bli omhändertagen, få städat och bäddat sin säng är det bästa med Elinebo tycker Britta. Men ibland har personalen mycket att göra, har inte tid för samtal och då kan det bli stunder av väntan.

− Jag får ibland vänta. Personalen kommer inte alltid genast, men vi är ju 29 personer som de behöver ta hand om och jag tror de gör så gott de kan, säger Ellen.

Ett minne utöver det vanliga var när de tre vännerna lärde sig sången Sommaren är kort av Tomas Ledin, för att framföra den tillsammans med förskolebarn på en scen i Husensjö park under invigningsceremonin av Minnenas och kunskapens trädgård.

− Det var svårt att lära sig sången men det gick bra ändå, berättar Klara.

− Jag kommer inte ihåg så mycket från när vi lärde oss sången, säger Britta.

− I början kändes det som en svår melodi. Men jag vet vem som har skrivit sången och jag tycker att Tomas Ledin har gjort den perfekt. Han är fantastiskt duktig, målar och skriver musik från hjärtat, säger Ellen.

Hon tycker att det hjälpte att ha gitarr till sången när vännerna skulle sjunga. Sångträningen började på boendet, sedan utomhus och sedan på plats i Minnenas och kunskapens trädgård i Husensjö park.

− Första gången vi sjöng kändes det huller om buller med sången men sen plötsligt så kunde alla den. Alla kunde och vi kunde också. Det var roligt och Drottningen var ju där! säger Ellen.

Ellen och Britta fick äran att tillsammans med H.M. Drottningen klippa invigningsbandet uppe på scenen när parken skulle invigas. Klara var med framför scenen.

− Drottningen är så söt. Hon räckte mig sin hand och den var så liten. Min hand kändes stor som en padda när jag tog hennes lilla hand, säger Ellen.

Britta stod i andra änden av invigningsbandet.

− Det kändes högtidligt och roligt att få ta H.M. Drottningen i hand. Jag kunde inte stå själv men jag fick hjälp, säger Britta.

Minnena från invigningsceremonin går över i tankar om den fortsatta vardagen.

− Jag ska försöka komma ut en stund i trädgården och så har jag en ljudbok jag ska lyssna på. Sen har jag inget mer bestämt. Ibland är jag trött och då vilar jag. Jag försöker att inte bli så trött så att jag blir ledsen, säger Britta.

− Jag har inga planer idag. Det får räcka att jag har varit i duschen. Då blir jag trött och behöver vila. Lite senare kan jag gå ut på balkongen om det är fint väder, säger Klara.

− Det kanske blir åska, tror Ellen.