Trapphissen gör stor skillnad i Ingrids liv

Artrosen i båda knäna gör att Ingrid Haas, 79 år, inte längre kan gå i trappor. För att kunna ta sig ut från lägenheten på andra våningen utan hiss ansökte hon om bostadsanpassningsbidrag och fick därefter en trapphiss installerad. ”Utan hissen hade jag inte kunnat bo kvar, den är min enda chans att komma ut”, säger hon tacksamt.

Ingrid har alltid levt ett aktivt liv med vandring och cykling. Det var när hon vandrade i Alperna som knäna började göra ont.

– Vägen uppför var inga problem, men jag minns hur det stramade och gjorde ont på vägen ner. Det är över 25 år sedan. Jag funderade på operation men min läkare avrådde från det, säger Ingrid.

Till en början kunde hon sitta i trappen och hasa sig upp och ner, ofta med hjälp av grannarna. Tiden gick och till slut hade hon ingen möjlighet att ta sig ut från lägenheten över huvud taget.

– När jag varken kom upp- eller nerför trappan insåg jag att det inte fungerade längre. Jag kontaktade vård- och omsorgsförvaltningen och fick en trapphiss installerad 2016. Jag är så glad att den fungerar och nu kan jag gå ut med mina sopor och ner till Rosengårdens centrum och köpa lite färskvaror. Jag är otroligt tacksam för hissen, den har verkligen gjort stor skillnad för mig, berättar Ingrid.

Ingrid klarar vardagen så gott som själv. Hennes dotter som också bor i Helsingborg hjälper henne att handla och hon har städhjälp, liksom ett par hjälpmedel som underlättar vardagen.

– Jag har en duschstol och en rollator eftersom jag har lätt för att ramla. Jag har också fått en duschkabin installerad då jag har svårt att ta mig i och ur ett badkar, säger hon.

Nära relation med sin farmor

Ingrid föddes i Stockholm och var bara 1,5 år gammal när hon miste sin mamma.

– Egentligen kände jag inte henne, mer än genom berättelser från släkten. Hon hade cancer. Det var 1941 och på den tiden dog de flesta av den sjukdomen. Efter att ha bott hos mormor ett tag flyttade jag till farmor i Västerås och bodde där i nio lyckliga år, hon blev som en mamma för mig, säger hon.

Hennes pappa hade hon inte så mycket kontakt med eftersom han var militär i kriget.

– Han hälsade på när han var ledig, men det var svårt att komma honom nära. Han var militär långt ut i fingerspetsarna. Jag hade inte så mycket kontakt honom, utan växte så småningom upp med min styvmor och två halvsystrar, berättar Ingrid.

Lägenheten är hennes trygghet

Hon hade en dröm om att bli radiotelegrafist. Men i en tid där endast män arbetare inom yrket började hon istället att arbeta på ett apotek.

– Efter ett tag tröttnade jag på Stockholm och flyttade till Tyskland. Där arbetade jag på ett apotek i fem år och det var också där jag träffade min man från Schweiz. Vi flyttade till Rydebäck tillsammans och fick två barn, en son och en dotter, säger hon.

Så småningom flyttade de till Schweiz. Det var också där äktenskapet tog slut. Väl hemma i Sverige igen flyttade hon in i sin lägenhet på Rosengården i Helsingborg 1973.

– Lägenheten är min lilla trygghet och här har barnen växt upp. Jag är otroligt tacksam att jag fick trapphissen, annars hade jag inte kunnat bo kvar här. I unga år hade jag inga problem med att flytta, men det är skillnad nu. Jag ska bo kvar här tills jag ställer tofflorna, berättar hon.

Gör det bästa av varje dag

Ingrid har en varm och positiv inställning till livet och har funnit sig i ålderns krämpor.

– Jag vägrar att ramla ihop i en dekorativ hög på golvet! Det finns så mycket att glädja sig åt. Böcker till exempel. Jag är manisk för böcker! Pappa sa alltid att har man böcker är man aldrig ensam, och det stämmer. Nu skriver jag mycket och barnen vill att jag ska skriva ner min historia. De säger att jag ska skaffa mig en dator för att skriva, men jag klarar mig utan en, säger hon och småskrattar. Hon fortsätter med lite mer allvar i rösten:

– Man kan inte bara sitta och tycka synd om sig själv. Mamma var 27 år när hon dog och man vet aldrig hur länge man lever. Jag är tacksam för varje dag och känner mig nöjd när jag blickar tillbaka på mitt liv. Jag har alltid försökt att göra det bästa av livet och har haft mycket roligt, avslutar hon.