Arbetsterapeuten som har kunden i centrum

Att anpassa stöd till individens vardag, arbeta förebyggande och prova ut olika typer av hjälpmedel för både fysiska och kognitiva behov. Det är några exempel på vad arbetsterapeut Susanne Strandberg gör i sitt arbete inom LSS-verksamheten. Tillsammans med sina kollegor ger hon stöd till personer med funktionsnedsättning för att deras vardag ska fungera och för att de ska känna sig delaktiga i samhället.

Kvinna tittar in i kameran och ler.

Susanne är anställd i habiliteringsteamet som består av sjuksköterskor, undersköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter. Tillsammans arbetar de med att stärka det friska hos personer med olika former av funktionsnedsättning. När en person först kommer till ett boende görs det en bedömning av en persons funktionsförmåga och behov av hjälp, en så kallad ADL-bedömning* (aktiviteter i det dagliga livet). Inom LSS är det inte alltid att det handlar om fysiska problem utan här kan det finnas andra svårigheter som till exempel att tolka kommunikationen och miljön man befinner sig i.

Hjälper andra att utvecklas

Arbetet består också av att stödja och sporra människor att själva utveckla sina fysiska, kognitiva och sociala förmågor. Alla arbetsterapeuter har samma kunskapsgrund och uppdrag. Men sedan har de har olika ingångar, och lite olika verktyg i sina verktygslådor.

– Det är så himla bra, för då kan vi än mer skräddarsy vårt stöd och hjälp den enskilde. Hela arbetsgruppen i habiliteringsteamet är inte kopplade till alla individer alltid utan det kan se väldigt olika ut. Det som är bra är att vi inom habiliteringsteamet samarbetar och byter erfarenheter och på så sätt ger individen den bästa förutsättningen för att lyckas. För att ha tvärprofessionellt erfarenhetsutbyte är vi med på verksamhetsmöten en gång i månaden, säger Susanne.

Kvinna sitter vid ett bort och skriver.

Målning som självständig träning

Arbetsterapeuterna i habiliteringsteamet är utspridda runt om i förvaltningens olika verksamheter. Susanne arbetar med fyra olika boenden där man just nu bland annat sysslar med måleri.

– I grupperna målar vi på ett konkret tema och varje person tränar självständigt med sina egna utmaningar. Det kan till exempel vara att man behöver träna på att vara i en grupp med andra, träna på att uttrycka sig i en grupp eller öva turtagning. Många glömmer också bort allt annat när de målar, och blir lugna. En extra bonus efter vi målat är att vi sätter upp bilderna och varje person berättar om sin bild. Då kan man lära känna varandra och olika minnen kanske dyker upp. Det kan till och med bli samtalsämnen som man stannar kvar vid en stund, säger Susanne.

Rollspel för att träna på utmaningar

En utmaning i alla verksamheter är kommunikation. Det kan vara svårt att göra sig förstådd när man möts och det är inte alltid lätt att hålla i gång en konversation. Men för vissa är det lite extra svårt. Och just det kan man träna på, med till exempel psykodrama och rollspel.

– Rollspel har jag använt mig av länge. Det kan till exempel vara att man inte vet vad man skulle ha svarat i en specifik situation, och så blev man ledsen och grubblar på det, för det var ett sammanhang man inte riktigt hade kontroll över. Då kan vi, genom rollspel, träna på just den situationen. Det kan också vara att man har svårt att prata med andra och framförallt ha svårt med att sätta gränser. Om man inte kan sätta stopp, är rollspel en bra övning i att kunna lära hantera olika sociala situationer. Till slut tar man till sig och så blir det en automatisk reflex. För en del patienter är rollspel väldig bra medan andra har svårt att ta till sig av metoden. Men det är väldigt värdefullt för många, säger Susanne.

Kvinna står vid en dörr med glasfönster och ler mot kameran.

Det är patienten själv som bestämmer

En viktig egenskap att ha i jobbet som arbetsterapeut är att vara förstående och varlig i jobbet.

– Det är viktigt bara kunna vara. Att inte utstråla någon stress utan bara vara lugn och invänta patienten. Låt patienten bestämma tempo och vara förstående och behjälplig. Det här kan ta tid. Och det är viktigt att det får ta tid. Det är patienten själv som bestämmer takt och man måste vara följsam i detta. Men också vara den som ser, hör och tänker kring den enskilde och omgivningen. Alla har vi svårt att se oss själva utifrån och hur vi presenterar oss själva inför andra. Men det är väl också det som är den stora behållningen med det här yrket. Att kunna börja i det lilla där vi tillsammans kommer överens om en väg framåt. Och att se glädjen i det lilla. Både i de små, och de stora framgångarna, säger Susanne.