Bertil Perntoft – forne stadsbyggnadsdirektören med koll på stadens utformning

Att träffa Bertil Perntoft är som att få en historielektion i Helsingborgs stads stadsplanering. Och inte undra på det. Mellan åren 1976 och 1993 tjänstgjorde Bertil som stadsbyggnadsdirektör i Helsingborgs stad och har varit en del av mycket som hänt när det gäller stadens utformning.

Idag bor Bertil på Dunkerska husets vårdboende och redan där kommer en koppling till Bertils bakgrund som stadsbyggnadsdirektör.

— Detaljplanen till denna byggnaden, den har jag varit med om att upprätta, berättar Bertil med ett leende.

Bertil har ett skarpt sinne och minns detaljerat det mesta från sina yrkesverksamma år. Han började sin karriär som elev på dåvarande stadsplanekontoret i Helsingborg och avancerade sedan systematiskt uppåt.

— Först var jag elev men sedan avancerade jag till ritare som det hette på den tiden. Därefter läste jag på Nordiska korrespondensinstitutet och tog min arkitektexamen. Från Helsingborg flyttade jag sedan till Linköping där jag tjänstgjorde som avdelningschef vid Linköpings Stadsingenjörskontor.

Efter några år kom Bertil tillsammans med sin fru Gunnel tillbaka till Skåne och en längtan efter närheten till havet gjorde att han nappade direkt när tjänsten som stadsbyggnadsdirektör i Helsingborgs stad blev ledig. Han sökte och fick jobbet.

— Jag hade ju ett gediget kunnande inom området och så tror jag att min militära utbildning som reservmajor gav en viss kompetens som ledare och chef.

Det kom att bli hela sjutton år som direktör innan Bertil gick i pension 1993. Vid den tiden hade man redan börjat planera för den nya stadsdelen i Norra hamnen som stod färdigbyggd 1999, lagom till stadsmässan H99.

Tre stadsmässor: H55, H99 och H22

Genom Bertil kan vi skönja en röd tråd till Helsingborgs, efter nästa sommar, tre stora stadsmässor H55, H99 och H22. 1955 var Bertil 27 år gammal och en av besökarna till den omtalade stadmässan H55. Eller Hälsingborgsutställningen 1955 som den också hette, en internationell utställning för arkitektur, bostad och formgivning som ägde rum i Helsingborg sommaren 1955.

— Det var för min del väldigt spännande att besöka mässan, för det var många auktoriteter som kom på besök. Jag var ju då som ungdom ute och svajade och stojade och det var ju så klart väldigt roligt. Man lyckades skapa en god PR för Helsingborg, minns Bertil.

När det gäller den uppföljande stadsmässan H99, var Bertil som stadsbyggnadsdirektör med i planeringen av den nya stadsdelen i Norra hamnen och höghusen där som stod klara till 1999. Det var på den tiden ett kontroversiellt projekt som många hade åsikter om.

— Jag minns speciellt beslutet om att riva den gamla silon för att ge plats i området. Denna rivning skapade en ansträngd stämning. Men resultatet är jag i det stora hela stolt över. En del blev ju av med sin havsutsikt, men å andra sidan tog jag strid för att man skulle kunna blicka ut över sundet när man kom körandes längst ner för Hälsovägen och det kan man än idag.

Nästa sommar är det dags för H22, en mässa som Bertil mycket väl kan komma att besöka den också, fast han har en lite skeptisk hållning till det hela.

— Jag är lite tveksam till detta nya H22. Självklart finns det de som tjänar på det, men kanske blir lite fabriksmässigt med upprepade stadsmässor. Jag tillhör nog årgången som fick nog av H55 kanske.

Guidad historietur

Vi tar oss ut på en åktur med vårdboendets minibuss och Bertil guidar runt bland Helsingborgs olika platser, byggnader och berättar anekdoter om varför staden ser ut som den gör. Vem vet exempelvis att det långa trädstråket mitt i vägen från Tågaborg till Olympia har en viss mening?

— Det breda grönstråket finns där för att vi en gång i tiden planerade för att järnvägen skulle kunna gå här, från södra Helsingborg ända upp till Ängelholm. Så blev det inte, fast trädstråket finns ju kvar än idag, berättar Bertil.

När vi stannar vid rödljuset längs ner på Hälsovägen berättar Bertil att hörnhuset till höger, mitt emot Konserthuset i folkmun förr kallades för ”kaffegöken”.

— Här nere på bottenplan hade Systembolaget sina lokaler och högst upp i samma hus hade Zoegas sin kaffereklam, därav namnet ”kaffegöken”, säger Bertil lite skämtsamt.

Vi åker ner till Norra hamnen och landar på Parapeten vid H55-paviljongen, en kopia av det original som stod klart 1955. Härifrån kan man blicka ut över det som tidigare var H99-området och även se lite av Oceanhamnen som kommer bli en del av H22-området. Bertil tittar på det nybyggda hotellet SeaU. Där låg förut den gamla centralstationen som man med stor uppståndelse flyttade lite längre söderut.

— Det är ju imponerande hur man kunnat flytta hela Ångfärjestationen på det viset, säger Bertil med förundran.

Även om Bertil varit med om både strider och kontroverser i samband med stadens utformning genom åren vill han gärna också lyfta en anekdot i fredens tecken. När Norra hamnen stod klar flyttande man nämligen ett viktigt landmärke hit ner, en fackla som symboliserade freden mellan Sverige och Danmark. Tidigare var den placerad lite bortglömd i Öresundsparken men placerades hedervärt längs ut på ut mot havet.

— Det är det kanske inte så många som vet om, men det är en fin gest tycker jag, berättar Bertil och blickar ut över sundet.