Helle och innovationen om det livsviktiga bajset

Sjuksköterskan Helle Wictor ser sig inte som en innovatör, hon gillar att jobba nära patienterna och hitta rätt behandling i en ofta komplex bild av olika symptom. Men en innovation har hon ändå varit med och skapat, som kan spela en viktig roll för människor med demenssjukdom.

Idag jobbar Helle som sjuksköterska på vårdboendet Valltorp i Helsingborg. Men hennes erfarenhet inom vården sträcker sig bakåt till 1992 när hon började sin karriär som nyutexaminerad specialistsjuksköterska i Danmark. När pendlingen blev för tröttsam lockade den svenska arbetsmarknaden och ett jobb inom kommunen. Idag har hon spenderat fem år av sitt arbetsliv på vård- och omsorgsförvaltningen och trivs.

– Drivkraften för mig är att jobba med händerna, nära kunderna. Jag vill förstå hur saker hänger ihop, och det bakomliggande, så att vi kan ge rätt behandling, säger Helle.

De grundläggande behoven viktiga för måendet

Arbetet på vårdboendet idag kretsar mycket kring att kunderna ska få sina grundläggande behov tillgodosedda för att må bra. Det är till exempel maten som är viktig, och att den kommer ut som den ska.

Något som Helle minns från tiden inom intensivvården är hur illa det faktiskt kan gå när det grundläggande behovet att sköta magen inte fungerar.

– Så många gånger jag mött patienter med tarmvred som orsakats av förstoppning. Det är inte bara smärtsamt och allvarligt för den som blivit drabbad, det kostar också sjukvården mycket pengar att ta hand om, förklarar Helle.

Mötet med Kaj blev startskottet för en ny innovation

På Fullriggarens vårdboende i Helsingborg mötte Helle patienten Kaj. Han hade en demenssjukdom som gjorde att han inte kunde äta sig till den näring han behövde. Därför fick Kaj en sond i magen, men började istället att kräkas.

Teamet som arbetade runt Kaj skulle utesluta många saker. Om det var maten han inte tålde, om det gick för snabbt eller för långsamt, eller om det var förstoppning.

– Vi letade länge efter spår av avföring i toaletten. Och Kaj kunde inte komma ihåg om han skött magen eller inte, beskriver Helle.

– Många boende klarar sig själva och kan säga om de är hårda i magen. Men de som inte kan det riskerar ju att bli allvarligt förstoppad, och det kan leda till fysiska symptom som deras hjärna inte kan tolka.

Frustrationen växte över hur svårt det var att ta reda på om Kaj och de andra boende skötte sina magar.

– Under ett möte sa jag, vi har toaletter som kan tvätta vårdtagarna efter besöket, varför har vi inte en som mäter bajs? Det var mest menat som ett skämt, men min chef som är väldigt framåtdrivande sa, det här är en innovation.

Den nya innovationen Helleringen

Helle fick hjälp av vård- och omsorgsförvaltningen innovationsteam för att ta reda på om det fanns några tekniska lösningar sedan tidigare på marknaden som kunde monteras i toaletter.

– Det fanns sensorer som kunde användas, men för oss var det viktigt att de inte var synliga. Människor som har varit händiga hela sitt liv är vana att pilla på saker, och vi kunde inte riskera att sensorn försvann, säger Helle.

Helle fick tillslut kontakt med företaget EC Solutions som gick igång med arbetet att ta fram en ny teknisk lösning hösten 2022.

Idag testas den nya innovationen i skarpt läge, och är döpt till Helleringen efter sin ursprungsmakare.

– Nu finns det en toalett med sensorer som står på EC Solutions kontor. Alla som använder den måste logga in i en app och svara på frågor om vad de gjort under besöket. På så sätt kan maskinupplärningen lära sig skillnaden mellan toalettpapper och bajs, berättar Helle.

Efter sommaren ska en sammanställning göras för att se om den tekniska lösningen fungerar i praktiken.

Hur känns det att ha kommit så här långt med din idé?

– Otroligt häftigt såklart. Och spännande att se hur testerna går nu. Fungerar allt som vi tänkt kan det ju verkligen bli en tillgång i vårt arbete för att vi ska kunna ge patienterna rätt behandling.

Hon tänker ofta på att idén kom så rätt i tiden.

– Dels har teorier om basala behov fått ett nytt uppsving. Dels fanns resurser på förvaltningen att ta vara på min idé, både i form av pengar och personal som kunnat stötta.

– Jag är ingen uppfinnare. Jag jobbar ju med mina händer och nära patienterna. Det finns andra som är experter på det tekniska. Det är ju så vi har kunnat göra verklighet av det, tillsammans, avslutar Helle.