Vittnesmål inifrån ett vårdboende under pandemin

Det är få, förutom personal, kunder och anhöriga, som med egna ögon sett pandemin inifrån vården och omsorgen. Få utifrån som sett stressen, känt smärtan och upplevt utmaningar som personalen fått hantera. Här följer en berättelse signerat en projektanställd vårdinnovatör som beskriver upplevelsen av att vara nära ett riskfyllt och stressigt arbete, mitt under en brinnande pandemi. Allting har hänt på riktigt, men namnen är utbytta.

”I början av pandemin var läget på vårdboendet spänt men lugnt. Personalen var tacksam för att ingen smitta hittills hade kommit in på boendet. Den största friktionen låg i gränslandet av restriktioner och rutiner. Om man bara skulle in och hämta tvätten hos en hyresgäst, behövde man ta på sig ansiktsmask då eller räckte visiret? Sen kom smittan in i huset. Jag blev förkyld och fick stanna hemma i två veckor. När jag kom tillbaka möttes jag av en begravningsbil utanför entrén. Jag fick hjälpa bårbärarna in i hissen. De åkte upp till min våning. Där stod min kollega Annie som fick berätta vad som hänt.

Smittspårning

Samma dag skulle jag följa med Annie för att hjälpa henne utföra kontroller som en del av smittspårningen. Stämningen var stressad. Vi hade varit inne hos tre hyresgäster och var försenade. Termometern hade lagt av, så tempen fick vänta. Blodtrycksmätaren strulade. Mellan varje hyresgäst ska man ta av sig alla skyddskläder utan att råka ta i något, tvätta sina händer, sprita både händer och all utrustning, desinficera visiret, ta på sig plastförkläde, visir, ansiktsmask och handskar.

Inne hos Greta

Vi kommer i full skyddsmundering prasslande in till Greta. Hon är förbannad för att hon ”hålls inlåst” och är väldigt rädd. Greta hör inte vad jag säger när jag bakom visir, munskydd och förkläde försöker förklara vem jag är. Hon anklagar hela personalen för att ha smittat henne och berättar att hon haft en panikattack innan vi kom in. Vi ska kontrollera fem mätvärden. Puls och syresättning, blodtryck och temperatur mäts med verktyg. Andningsfrekvens däremot, tas genom att man i en minut räknar andetagen hos hyresgästen i vila. Det är en utmaning när hyresgästen är uppstressad och rädd, som här hos Greta. Då gör Annie något som jag blir djupt imponerad av. Hon tar ett långt andetag och drar fram en stol, sätter sig och tar Gretas hand. Hon berättar att hon ska räkna hennes andetag i en minut. Annie säger att hon nyss varit inne hos Amir och bett honom räkna alla regndropparna som slog mot fönstret. Sen håller hon Gretas hand i en minut medan Greta räknar regndroppar. Det är alldeles tyst. Annie fick Greta att lugna sig en stund, att bli sedd och känna att hon och Amir var i samma sits, att hon inte var helt ensam. Annie fick till och med Greta att börja skratta åt situationen. Jag såg hur stressad Annie var innan hon gick in till Greta, men det hon gör där inne står inte i någon rutin eller handbok.

Relationer i omsorgen

Omsorgsarbetet skapar en speciell form av relation, relationer mellan personal och hyresgäster. På vårdboendet förlorade vi tio hyresgäster till följd av covid-19. Det här är tio separata tragedier med allt vad det innebär. Tio personer för personalen, där de som kontaktperson har ansvar för att tvätten görs, nya lakan blir köpta, att anhöriga kontaktas. När en hyresgäst fyller år brukar kontaktpersonen köpa blommor. Nu bröts tio av dessa relationer på en vecka. Det är svårt att jämföra det med smärtan som en anhörig känner i förlusten av sin mamma eller farfar, men det blir tydligt att personalen orkar med sitt arbete för att de verkligen bryr sig om våra äldre. Jag försöker förstå att vad jag fått se bara är en liten del av krisen. Över hela världen sker sådana här interaktioner, miljontals Annie som löser miljontals små problem. Bara på min avdelning har jag svårt att se hur personalen gör för att få en vardag i spillror att på något sätt fungera. Det var därför jag skrev det här. När det är svårt att se hela magnituden av krisen, så är det ändå värt att ta tag i ett litet handtag för att försöka förstå situationen.”