“Det är skönt att de kommer och tittar till en”

I det lummiga området på Ringstorp i Helsingborg, bland växter, fåglar och ett och annat rådjur bor Kjell Olofsson i sitt radhus. Här trivs han och känner sig trygg och är glad över att få hjälp i sitt eget hem.

– Det är skönt att de kommer och tittar till en, säger Kjell som uppskattar att han med hemvårdens hjälp kan bo kvar i sitt hem.

Kjell Olofsson har sitt ursprung i Umeå men har nu bott i Skåne i över 50 år. Till radhuset på Ringstorp flyttade han i samband med att han slutade jobba. Det har varit Kjells hem i hela 30 år nu. Kjell hade otur för några år sedan, när han ramlade så illa att han blev rullstolsbunden. Efter flera veckor på Helsingborgs Lasarett fick han komma hem igen men behövde hjälp för att kunna klara sig i hemmet. Det var då som hemvården kopplades in och de har besökt Kjell dagligen sedan dess.

Även om Kjell är rullstolsbunden idag, så kan han blicka tillbaka på ett aktivt och spännande liv.
– Som ung blev jag erbjuden att göra min värnplikt i Kristianstad, men jag ringde upp majoren och sa att jag ville ha en hårdare tjänst, så jag fick bli fältjägare i Umeå istället. Det blev många strapatser på fjället med skidåkning och allt, berättar Kjell.
Efter lumpen började arbetslivet i hemtrakterna kring Umeå och Kjell hamnade på ett kemiföretag i Östersund. Det var då som slumpen förde honom ner till Skåne.
– Jag fick syn på en tidning med texten ”Alla bygger båten”. Det var Öresundsvarvet i Landskrona som sökte lärlingar till sina båtbyggen och det intresserade mig, säger Kjell.

Öresundsvarvet, Göta Kanalbåtarna och Carl Malmsten

Detta förde Kjell till Landskrona där han under 25 års tid ägnade sig åt snickeriarbeten på Öresundsvarvet. Kjell snickrade inredningar och möbler till båtarna och blev en uppskattad medarbetare.
– De ringde faktiskt från varvet i Falkenberg och ville låna mig för att snickra på inredningen till de numera legendariska Göta Kanalbåtarna, M/S Juno och M/S Diana, berättar Kjell stolt.
Som tack för att Kjell hjälpte till med snickeriarbetet, fick han åka med båtarna på Göta Kanal.
– Jag har åkt med två gånger. En så fin resa, det minns jag än, säger Kjell.

Ett annat fint minne som han fått genom sina snickeriarbeten är när han på 60-talet gick en sommarkurs på Öland hos den kände möbelskaparen Carl Malmsten.
– Efter kursen skickade Carl ett brev till mig och bad mig komma tillbaka nästa sommar igen. Men det hade ju inte jag råd med, svarade Kjell.
Men Carl Malmsten, som gärna ville ha tillbaka Kjell, bjöd honom på både resa och kurs. Så den sommaren snickrade de båda tillsammans. Carl ville ha hjälp med ritningar och idéer till sina möbelkollektioner och Kjell tror själv att han har bidragit lite grann i skapandet. Han berättar vidare att Carl Malmsten kunde vara en ganska speciell person.
– Det hände ibland att han skällde ut en del fjällor där på kursen, men mig skällde han aldrig på. Han tyckte nog om mig, berättar Kjell.

Tryggheten hemma i radhuset

På väggen hemma i radhuset hänger det tre träskedar, snidade på Öland, som ett fint minne från somrarna med Carl Malmsten. Det finns även en del möbler som Kjell själv har snickrat ihop. En bokhylla med hyllplan och lådor, en pall och ett fint snidat litet bord står hemma i radhuset hos Kjell.

Kjell trivs och känner sig trygg i sitt hem och här vill han gärna bo kvar så länge som det fungerar med hemvården. Efter det olyckliga fallet och sjukhusvistelsen kunde Kjell inte längre klara sig själv, så nu kommer det personal från hemvården flera gånger om dagen. De kommer först direkt på morgonen och hjälper till med frukost, påklädning och hygien. Sedan serverar de lunch mitt på dagen och på eftermiddagen vid fyratiden hjälper de Kjell med eftermiddagsvilan. Vid 20.30-tiden kommer de för sista gången för att hjälpa Kjell med att gå och lägga sig.
– Det bästa med hemvården är att de kommer och tittar till en, säger Kjell. De handlar och städar också, det är bra, fortsätter Kjell. Jag tycker det fungerar, det går runt på ett bra sätt.

Stylad av hemvården

Kjell var länge sambo med sin Inga, men har varit ensam i fyra år nu.
– Det blir lite ensamt, men så är det, livet går på det viset, konstaterar Kjell vemodigt.

Men besök får han ju numera flera gånger varje dag. Just idag är det vårdbiträdet Medina från hemvården som assisterar Kjell. Det är påklädning och frukost som står på schemat. Medina berättar att häromdagen, när Sverige spelade kvartsfinal i VM, så satt Kjell i sverigetröja och tittade på matchen tillsammans med hemvårdens personal. Idag är det 25 grader varmt ute, så det blir en tunnare skjorta istället. Fast helst skulle Kjell slippa att ha på sig någon tröja alls.
– Men en skjorta får du ha på nu så du blir fin på bilden, skojar Medina och hjälper till med knapparna.
Kjell säger att han har accepterat att han inte längre klarar sig själv.
– Ja, det får man ju göra. Man ska inte klaga, det blir inte bättre av det, säger Kjell.